JYVÄSKYLÄ
Barnträdgårdslärare Susan Helldén-Paavola har kallat till morgonsamling och dagisgruppen börjar dagen med sånger och ramsor. Barnen är mellan 3 och 6 år gamla och de kan rutinerna, de har tagit plats så att alla kan se varandra och koncentrerar sig på sin lärare. Helldén-Paavola hälsar på var och en i tur och ordning.
– God morgon, Topias näsa, säger hon och vidrör näsan.
Proceduren är samma för varje barn. Barnen fattar snabbt galoppen och ropar ut det svenska ordet för öra, kind eller huvud innan Helldén-Paavola hinner säga det.
– Mai kanske vill komma närmare, että näkee, säger Helldén-Paavola.
Mai är bara ett år och på besök på sina systrars daghem. Hon förstår inte svenska, men det gör hennes fyra år äldre syster, och ger plats åt den lilla så att hon kan se.
Barnsången om Kalle Anka som satt på en planka får barnen att bli lite stimmiga.
– Joku huutaa kovaa, och jag får ont i örat, förmanar Helldén-Paavola, och skriken tystnar.
I daghemmet Sidofickans grupp Essut för helt finskspråkiga barn sker allt på två språk – i en salig röra.
Susan Helldén-Paavola använder både finska och svenska under dagen och hon växlar obehindrat mellan språken utan att direkt översätta till det andra språket. Hon är hela tiden uppmärksam på att barnen förstår, gör de inte det upprepar hon det hon sagt på finska.
– Grunden är att barnen ska känna sig trygga. Jag vill att barnen ska veta att de blir förstådda och att vi förstår dem. Växlingen mellan språken ska gå så naturligt som möjligt.
Pedagogik på två språk
Helldén-Paavola använder båda språken, också i samma mening. Hon använder svenska när det gäller konkreta företeelser. Det är enkla saker, som att svara på om man vill ha mjölk till soppan, att ställa sina stövlar på hyllan eller att tvätta händerna före maten. Det är rutiner, sådant man gör varje dag under hela verksamhetsåret.
– Jag översätter inte, utan byter språk enligt hur det passar. Fast visst lockar jag barnen att använda svenska om det går.
I dag är den tvåspråkiga pedagogiken vid daghemmet inne på sitt tredje läsår. För Susan Helldén-Paavola är det pedagogik på två språk, där pedagogiken kommer i första rummet och språken endast är ett medel att förmedla information.
Växlingen mellan finska och svenska verkar gå slumpmässigt, men riktigt så är det inte.
– Det här är finsk dagvård och finska är det dominerande språket. I takt med att barnen lär sig ökar jag andelen svenska. För oss är svenska och finska lika mycket värda, det är ingen skillnad vilket språk man använder.
– Ibland blir man överraskad, som när ett barn man trott att inte förstår alls plötsligt ber en komma och torka, på svenska, säger hon.
– Joo, joo, olen jo tvätta händerna, svarar Jope på Helldén-Paavolas uppmaning när han går för att hälla upp sin lunchsoppa.
Susan Helldén-Paavola har vuxit upp i Sverige i en tvåspråkig familj. Hon utbildade sig till barnträdgårdslärare i Jakobstad och har jobbat både med språkbad och med enspråkigt svensk och finsk dagvård. Förutom barnträdgårdsläraren som genomför den tvåspråkiga pedagogiken i praktiken är hon också en av eldsjälarna bakom projektet.
Också den övriga personalen har tagit pedagogiken till sig till hundra procent. Den tvåspråkiga gruppen har blivit så stor att man delat den så att de små barnen, yngre än tre år, utgör en egen grupp. Sexåringarna i gruppen ska börja skolan i höst.
Två språk i ett hus
I Sidofickans daghem i Jyväskylä jobbar två grupper, Trollbären och Essut. I Trollbären går svenska barn, och i Essut finska. De två grupperna har svenskan och gården gemensamt.
I så gott som helfinska Jyväskylä finns svenska klasser, men ingen svensk skola. Barnen i den svenska daghemsgruppen börjar i den svenska klassen, medan barnen i den tvåspråkiga gruppen går i finsk skola. När en helfinsk familj i en finsk stad väljer att låta sina barn gå i tvåspråkig dagvård är det ett medvetet val.
– Attityden till svenska är otroligt positiv här i Jyväskylä, säger Helldén-Paavola.
Eeva-Maria Ylönens två döttrar går i Essut.
– Iida hade inte varit här länge när hon svarade på svenska då Susan uppmanade henne att komma. Kommer int, sa hon då, säger Ylönen.
Efter det har både Iida och den yngre dottern Tuuli samlat på sig en hel del användbara fraser.
– Tuuli pratar svenska hemma, och blandar själv språken. Det hon inte kan på svenska säger hon på finska.
Meningen är inte att barnen ska börja prata svenska, utan att de ska vänja sig vid att det finns något som svenska. I praktiken lär de sig ändå en hel del ord och fraser, och det snabbt.
Flera barn
Orsaken till att den ena gruppen i daghemmet blev tvåspråkig var ekonomisk. Kirsti Nousiainen var då föreståndare för Sidofickans daghem och daghemmet hade få barn i proportion till de platser som fanns. Dessutom varierade antalet barn från år till år i de två grupperna, den ena svensk och den andra finsk.
– Det bor inte många svenska familjer här, och antalet barn varierar helt beroende på hur familjer flyttar. Eftersom Jyväskylä är en universitetsstad är flyttrörelsen ganska stor och det är svårt att uppskatta hur många barn som kommer att börja följande år, säger hon.
Nousiainen grubblade över hur man kunde locka fler barn och göra fördelningen jämnare. Då föddes tanken på att införa språkbad på svenska i den finska gruppen. Den tanken föll på att språkbadsundervisning är en helhet som kräver undervisning enligt samma pedagogik från dagvård och ända till slutet av grundskolan.
– Min följande tanke var språkdusch, säger Nousiainen.
Barnträdgårdslärare Susan Helldén-Paavola engagerades och tillsammans med professor Åsa Palviainen vid Jyväskylä universitet och Karita Mård-Miettinen vid Vasa universitet kördes verksamheten i gång.
Trots att både personal, föräldrar och forskare höjer verksamheten till skyarna finns det ett orosmoln. På grund av omorganiseringar i kommunen är det oklart om dagisgruppen kan vara kvar i höst.
– Vi tycker alla att det här är jättebra, men det är inte vi som fattar besluten, konstaterar Susan Helldén-Paavola.