Varuhuskedjan Stockmann har under sommaren efterlyst tips från allmänheten hur man kunde bli bättre och kanske återfå den forna glansen av lyx som man förr associerade med företaget.
En panel på nästan 20 000 kunder har gett kritik och förbättringsförslag, men en stor skuta vänder inte snabbt. Särskilt som "Stocka", enligt de mest kritiska, drivit vind för våg redan i femton år.
Men det är i år som också siffrorna blivit alarmerande. För Q2/2014 redovisade Stockmann Ab en förlust på 3,8 miljoner euro. Jämfört med fjolåret innebar det ett ras på nästan 25 miljoner. Omsättningen sjönk med 8,9 procent och aktievärdet låg på minus 28 procent jämfört med samma tid i fjol. Det tog ett rejält skutt uppåt i torsdags då Stockmann meddelade att man säljer Hobby Hall, kör ner ryska Seppälä, delar upp firman i tre strategiska enheter samt rekryterar en handfull direktörer.
En ny vd ska ännu scoutas fram under hösten. På frågan om det inte är att sätta vagnen framför hästen att utse löjtnantkåren före generalen, säger styrelseordförande och tf vd Kaj-Gustaf Bergh att "ibland blir det så här". Må så vara.
Utomstående har spekulerat att Stockmanns nya strategi skulle bli betoning av upplevelser i varuhuset och att kommande vd:n därför gärna ska ha erfarenhet av till exempel kryssnings- eller kasinobranschen. Efter torsdagen såg det däremot ut som om strategiarbetet inte handlade om något mer spännande än bättre samspel mellan varuhusen och webbshoppen.
Det är lätt att sparka på en som ligger, och det är lätt att hitta något att kritisera hos ett företag som uttryckligen bett om det.
Alla har sina favoritexempel på tecknen på Stockmanns "förfall". Det senaste skedde i onsdags då jag besökte tidnings- och tobaksavdelningen, där kön växte medan två unga biträdena var upptagna med att ramla över varandra i sökandet efter nyckeln till humidoren.
Det blev ingen affär.
På finlandssvenskt håll är favoritklagan ofta personalens språkkunskaper. Det är inget nytt. Författaren och journalisten Mark Levengood har till exempel en anekdot om sin faster som redan på 1960-talet klagade på att hissflickorna inte längre talade svenska, "så stackaren kunde inte ens åka hiss på sitt modersmål".
Från finskt håll har kritiken varit bredare och berört främst service och sortiment, uppger man från varuhuset.
Men strategier, alltså: Ge mig kunnig och vänlig service, stans bredaste urval och sortiment, högsta kvalitet på produkterna och en nypa onödig lyx och elitism – varsågoda, ta mina pengar!