Vart försvann alla andra århundraden som vi tillsammans levt i Finland, tagit emot kristendomen, utkämpat krig efter krig, byggt upp de västerländska rättsstrukturerna och moderniserat landet? De flesta som varit med om att bygga upp landet får alltså inte delta i festligheterna. Jag tycker nämligen att Per Brahe borde ha blivit inbjuden, liksom Elias Lönnrot och Mikael Agricola. Och alla andra vars namn glömts bort. Jag tror att de skulle bli ledsna om de hade sett logon.
I och för sig är detta bara en återspegling av den historielöshet som präglar hela landet. Det finns en värld efter 1917. Före det fanns ingenting.
Att vara tillsammans betyder också att man gör saker tillsammans, skrattar och har roligt tillsammans, litar på varandra. Om regeringen får som den vill blir jubileumsåret 2017 det år då ansvaret för all hemvård, hemsjukvård, elevvård, familjestöd flyttar över från lokalsamhället i kommunerna till avlägsna byråkratier 400 km från hemmet, som det är från Larsmo till Åbo. Från Imatra till Helsingfors är det nästan 300 km. Kul för någon, men dåligt för de flesta.
Det här är förstås en slump, men det visar att dagens statliga ledning inte vill att vi skall leva under delat ansvar, mellan det nationella och det lokala, alltså Tillsammans bygga landet.
Min erfarenhet av kommunerna är att det finns tusentals människor i landet som vill hjälpa att få Finland på fötter. Att styra och leda, att vid behov tillsammans bedöma vilka nedskärningar som bör göras. För under de kommande åren kommer det bli mycket av just den varan. Nu skall detta göras av någon byråkrat i Åbo, vilket känns aningen märkligt för oss i till exempel Österbotten. Under den föregående nedgången hade kommunerna en viktig roll då det gällde att balansera ekonomin. Då skar man tillsammans, på gott och ont. Man kan också vara säker på att man på lokalplanet vänt på varje sten för att undvika de värsta konsekvenserna. Också i svåra tider är det klokt att dela på ansvaret. Men inte så i Finland anno 2017.
Ibland tror jag att denna övertro på strukturer beror på en annan övertro – tron på ledarskapets helbrägdagörande. Redan nu talar man om varifrån man skall hitta ledare till dessa fem oerhört omfattande vårdbyråkratier i Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Kuopio och Uleåborg. Nu är det ändå så att den offentliga sektorns trångmål inte endast handlar om ledarskap. En stor del av problemet ligger i att det helt enkelt inte är möjligt att uppbringa tillräckligt med skattemedel för att betala allt det som lovats ut. Ingen ledarskapsskolning kan ändra på det.
År 2017 borde alla få en inbjudan. Alla som varit med om att bygga landet och alla som bygger landet. Det är ännu inte för sent att göra ändringar i gästlistan.
Rurik Ahlberg är kommundirektör i Korsholm