Om alla behöriga lärare i huvudstadsregionen skulle arbeta som lärare så skulle det inte finnas någon lärarbrist. Ungefär så uttryckte sig Finlands Svenska Lärarförbunds ordförande Dan Johansson i en intervju för Radio Vega för en tid sedan. När HBL ringer upp säger han att antagandet baserar sig på en känsla, eftersom han mött så många lärare på helt andra ställen än i skolor.
Men vid Åbo Akademis Arbetsforum kan Anita Sundman delvis bekräfta känslan. Här gör man regelbundet uppföljningar av var de utexaminerade klasslärarna hamnat ett år och fem år efter att utbildningen är slut. Svarsprocenten har inte varit hisnande – som bäst 64, som sämst 30 – men svaren ger en antydning om att åtminstone en del helt byter bransch.
De senaste uppgifterna som HBL får ta del av visar att av de utexaminerade lärarna som deltog i den senaste uppföljningen så arbetar 11,6 procent – var tionde lärare – med annat än konkret undervisning: forskar, i förskolan, med administrativa uppgifter eller med något helt annat. De flesta av dem finns i Österbotten, inte i huvudstadsregionen. Mängden avhoppade kan vara högre, liksom den geografiska spridningen, eftersom ungefär hälften inte besvarat formuläret.
Situationen ser likadan ut nationellt: ungefär var tionde behörig lärare har bytt bransch.
År 2008 gjordes en särskild granskning av svenskspråkiga manliga klasslärare, som visat högre benägenhet än sina kvinnliga kolleger att lämna läraryrket. Enligt den arbetade 16 procent av dem som blev klara 1995–2002 helt utanför undervisningssektorn.
Dessutom visar en färsk utredning vid Jyväskylä universitet att en tredjedel av alla nya lärare på allvar överväger att byta bransch. Som orsak anger de att arbetsförhållandena är tunga, eleverna stökiga och stödet för nya lärare dåligt. De lyfter fram hur kraven på lärarna växer, och växer gör också gruppstorlekarna. Specialundervisningen ska numera ske i vanliga klasser, olika kultur- och språkgrupper blandas. Samtidigt tynger de ökade kraven från föräldrarnas håll. Och utöver allt detta, säger de nya lärarna, läggs det allt fler byråkratiska uppgifter på dem, bland annat i form av möten och kontakter utåt.
Vad det är som gör att ungefär var tionde lärare faktiskt tar steget ut och lämnar branschen har ingen kartlagt, inte heller var de hamnar. Vi har träffat tre klasslärare som valde bort lärarkarriären. Även om motiveringarna är personliga lyfter de fram likartade problem: låg lön, gammalmodig arbetsbild, stagnerad skolmiljö som inte anpassats till en ny verklighet, avsaknad av utmaningar, svårigheter att avancera, hårda externa krav, dålig respekt för lärarens yrkeskunskap.
ÄMNEN HÖJER LÖN
– Klassläraren har undervisningsskyldighet 16–24 timmar i veckan, ingångslönen är 2400 euro.
– Påslag på lönen ger ämneslärarkompetens (60–130 euro beroende på ämne) och extra undervisningstimmar.
Öppen för retur om lönen höjs
Driver någon instans igenom en reell löneförhöjning kan Ted Urho på allvar överväga att bli behörig lärare och återvända till klassrummet.
Egentligen tyckte Ted Urho om att arbeta i skolan. Det märkte han redan 2001 då han som ung man fick jobb som skolgångsbiträde i Kyrkslätt. Efter det här året hade han några alternativa studieplatser, och valet föll på Pedagogiska fakulteten i Vasa.
– Orten var ingen tröskelfråga, det tror jag inte den är för någon.
De inledande klasslärarstudierna varvades med arbete som vikarie i Kottby lågstadium och fortfarande säger Urho att det var en bra tid, på en arbetsplats som var krävande men rolig.
Men någonting, främst i studierna, gjorde att drömmen om ett lärarjobb falnade. Kanske var det en personlighetsfråga, kanske det att uppbyggnaden av studierna inte motsvarade det han tänkt sig när han beslöt att bli klasslärare. 2004 hoppade han över till allmän pedagogik med mer inriktning på ledarskap, och därifrån han fick en kandidatexamen. Turerna i skolvärlden fortsatte ändå i form av flera långa vikariat som obehörig lärare men slutligen fastnade han som programledare för Radio Vega Mellannyland.
– Det är klart att lärarjobbet är tungt, och det är det av många orsaker. En av dem är helikopterföräldrarna – de där som anser sig ha rätt att kontakta läraren när som helst då det gäller just deras barn, som blir förblindade för vad som är god sed. Arbetet är också intensivt och fast vikarien har det lättare utan helhetsbilder och betygsättning så tar det på krafterna. Allt det här görs för en klasslärarlön som är låg.
Ted Urho säger att Finlands Svenska Lärarförbund (FSL) talar om lönegropen som ett problem då vi ser på lärarbristen i huvudstadsregionen och löneargumentet hängs ofta upp på kostnadsnivån i regionen.
– Finska OAJ använder aldrig det argumentet. Det handlar ju om att betala för en högskoleutbildning där läraren fått en specialkompetens att undervisa det här landets barn och unga. De är proffs på att undervisa det här landets barn. Det ska man väl få ordentligt betalt för?
Ted Urho utesluter inte heller att han någon gång skulle göra sig behörig och återvända till skolan. För det finns mycket han fortfarande älskar med lärarrollen.
– Den där känslan när du sitter med en grupp elever och ett jättesvårt problem, och du ser ljuset i deras ögon när de plötsligt knäcker det. När du har lyckats förmedla din kunskap till en annan individ.
Men hur fin den känslan är så lämnar Ted Urho inte etern innan klasslärarlönen börjar på en trea, vilket inte lär vara den närmaste framtiden. Ingångslönen i dag är 2 400 och förhöjningstakten väldigt långsam.
– 3 500 euro. Det är en konkurrenskraftig lön som man kunde leva på, som skulle motsvara den kunskap en klasslärare har.
Projektchefen drar nytta av pedagogiken
De som ansvarar för lärarutbildningen och Lärarförbundet borde samla lärare som hoppat av till en diskussion om vad det är som driver bort folk, säger Magnus Lindberg som för tre år sedan tog farväl av en tjugo år lång lärarkarriär.
Ibland saknar projektchefen på Villa Schildt i Ekenäs den där interaktionen med elever, som under tjugo år var en så central del av hans liv. Men han har inte saknat den tillräckligt för att överväga att återvända till katedern. Tvärtom tedde sig beslutet att vandra vidare till en annan värld 2011 ganska odramatiskt.
Då hade Magnus Lindberg arbetat som lärare under sammanlagt tjugo år, varav tio år som rektor. Men de personliga ambitionerna och behovet av flera möjligheter, mera frihet och mera kontakt med omvärlden hade kommit till korta inom skolvärlden så när Villa Schildt sökte en moderskapsvikarie för verksamhetsledaren ansökte han om tjänstledigt och for.
Och på den vägen är han, numera som projektchef vid Christine och Göran Schildts stiftelse.
– Det pedagogiska kunnandet har jag stor nytta av också här. Det tänker man inte alltid på som lärare: Vilken stor och mångsidig kunskap man besitter – en säkerhet att ställa sig upp och prata, samarbeta, styra upp. Jag får användning av allt det jag kan och vill, jag har levande kontakter med omvärlden, jag stortrivs.
Hemma finns en annan utbildad lärare, frun Camilla, som några år innan böt katedern mot en karriär som journalist på Västra Nyland. Funderingar på att återvända till skolan verkar ingendera ha.
– Debatten om lärarna handlar i dag om att problematisera var utbildningen ska vara. Platsen är inte det viktiga. Nog far folk till andra orter om man lyckas presentera läraryrket som ett konkurrenskraftigt yrke. Men då räcker det inte att säga att man får jobba med barn, säger Magnus Lindberg.
Själv tycker han att man borde ta en djup och allvarlig diskussion om vad läraren ska vara, om hur arbetet i skolan borde se ut, om orättvisor i lönesättningen mellan klass- och ämneslärare, om många saker som inte fungerar.
– Till den debatten kunde lärarutbildningen och lärarfacket bjuda in lärare som hoppat av och bytt bransch. Fråga oss vad det var som gjorde att vi inte stannade kvar, vad vi tycker borde förändras för att läraryrket ska vara attraktivt.
Själv upplevde han att lärarkostymen är för trång, för knuten till en intern och ganska oföränderlig värld.
– Det kan låta konstigt men jag kände mig mer isolerad i läraryrket än jag gör här. Det fanns dåliga möjligheter till avancemang och är man en sådan som behöver mer stimulans än undervisning så finns det få sådana möjligheter i skolorna. Borde man exempelvis se över lärarens arbetsbild, så att sådana som gillar annan aktivitet får en annan typ av jobb där den pedagogiska expertisen kan nyttjas?
Lindbergs lista på reformbehov är lång: lärare borde vara mindre låsta, lönen mera jämlik och konkurrenskraftig. Skolvärlden borde diskutera alla nya uppgifter som kommit till utan att andra tas bort, samtidigt som alla extra resurser minimerats. För, säger han, det är inte okej att man lastar nya uppgifter och krav på lärare utan att någonting annat tas bort eller ändras.
– Skolan kan inte bygga på att lärarna tvingas glömma bort sig själva, eller tvingas tänja på resurser som inte finns.
Om han har dåligt samvete då han läser och hör om lärarbristen? Nej.
– Vi är inte livegna. Varför skulle inte lärare få hoppa av? Att många gör det borde ju vara en fjäder i hatten för utbildningen: Utbildade lärare duger vart som helst.
Företagarens frihet framför klassrummet
I Sigge Sandströms lärarårskull fanns 16 killar. Inte en enda av dem jobbar kvar som lärare.
Det gick väldigt bra för Sixten "Sigge" Sandström, de tolv åren av sitt liv som han arbetade som lärare. Som långvarig rektor vid Munksnäs lågstadieskola var han med om att förverkliga stora projekt som fick bred spridning och han minns med värme den proaktiva atmosfären inom Helsingfors stads utbildningsvärld. Det fanns visioner, modiga planer, idéer, en riktning. Det var tacksamt att arbeta, det var krävande att leda.
År 2000, som skulle bli hans sista inom undervisningen, blev visserligen också ett hektiskt år med gränsöverskridande samarbete kring kulturstadsprojekt, bland dem en musikal som överträffade alla förväntningar.
Men det handlade ändå om dynamik, förändringar, konkreta resultat.
Så bra gick det i alla fall för Sigge Sandström att en bekant konsult våren 2000 bad honom hoppa över till privata sidan och hjälpa till. För rektorn var det väl aldrig ett särskilt svårt beslut att ansöka om tjänstledigheten, som två år senare resulterade i att han sade upp sig för att glida vidare till den privata företagsvärlden, först till VM Data, sedan till Nokia och sedan till det egna företaget där han jobbar än i dag.
– Allting har sin tid. När jag gjorde mitt beslut visste jag att jag gjort mitt bästa för skolan, att jag lämnade en enhet i gott skick.
Hans fru arbetar fortfarande som lärare, många av hans vänner likaså. Själv sitter han med en fjorton år lång distans till skolvärlden och tanken på att återvända till skolvärlden ter sig allt mer avlägsen.
Han är inte ensam.
En rapport från 2008 visar att 10–15 procent av dem som fått lärarutbildning lämnar undervisningen för andra uppgifter. Det är speciellt män som upplever att de behöver nya utmaningar, sådana som inte finns inom skolan. Av de svenskspråkiga manliga klasslärare som blev klara 1995–2002 arbetade 64 procent som klasslärare, 20 procent i andra uppgifter och 16 procent helt utanför den här sektorn.
– Att vara lärare är en samhällelig status för kvinnor på ett annat sätt än för män. I mångt och mycket ses läraryrket fortfarande som ett kvinnoyrke, fast det är fel. Av den kullen som studerade med mig jobbar inte en enda av de 16 killarna som klasslärare.
Han sitter på en hel del kritik mot det som hänt sedan han lämnade skolan. Bland det mest akuta för han fram nedskärningarna, som tär på precis allting – utbildningskvaliteten, lärarnas ork, elevernas framtid. Toppstyrning som berövar läraren möjligheter att påverka beslut, avsaknad av förankring framåt och visioner för att allt sparas bort.
– Utbildning kostar och det är otroligt att man inte vill inse det. Hur ska lärare orka om det inte finns resurser till någonting? Att vara lärare är ett kreativt jobb. Blir du av med kreativiteten blir du av med det viktigaste redskapet. Vi måste komma ihåg att om lärare mår dåligt så mår eleverna dåligt. De här nedskärningarna syns inte genast men de syns i längre perspektiv.
Samtidigt är han kritisk mot att lärarkåren låter sig ställas i korselden mellan beslutsfattare och föräldrar som kräver allt mer.
– De subjektiva rättigheter eleven har blir en slags demokrati till döds. Med den utbildning läraren har borde man inte utsätta sig för ett allmänt ifrågasättande på det sätt man gör i dag. Läraren vet vad han eller hon gör, och borde stå på sig bättre.
Men trots att han är kritisk till den verklighet i skolorna som gör att en del söker sig bort, och allt fler överväger att göra det, understryker Sandström att lärarna utför det viktigaste arbetet i världen, och de gör det bra trots alla kriser och kritiken som tillskrivs både lärarutbildning och skolvärlden i dag.
– Tänk att våra lärare trots alla nedskärningar och omvälvningar har lyckats hålla kvar Finland i Pisatoppen. Det borde vi också prata om, i stället för att bara ifrågasätta. Våra lärare gör trots allt ett fantastiskt jobb.