Små skolor stängs, eleverna flyttas till stora skolor och förväntas anpassa sig till de nya förhållandena. Föräldrarna bävar och oroar sig, men hur går det egentligen för barnen.
Någon forskning har vi inte lyckats leta fram. I stället får tre personer som alla har varit med om en skolstängning som små skolbarn här berätta om sina erfarenheter.
– Jag gick de två första åren i Tervik skola i Pernå. Sedan drogs skolan in och vi elever flyttades till Isnäs skola.
Lilian Westerlund har jobbat som lärare i hela sitt vuxna liv, i både små och stora skolor. Som liten skolelev i slutet av 60-talet hörde hon till dem som plötsligt fick anpassa sig till ny skola, nya klasskamrater och nya lärare.
– Jag minns inte att skolindragningen skulle ha föregåtts av någon konflikt. Åtminstone var det ingenting vi diskuterade hemma. Min farfar var aktiv kommunpolitiker så jag skulle nog minnas om det hade varit en fråga som delade åsikterna.
På den tiden fanns det en massa små skolor på landsbygden, men eftersom årskullarna efter de "stora" blev mycket mindre fanns det plötsligt inte tillräckligt med barn att fylla klassrummen med. Avståndet från Tervik skola till Isnäs skola är drygt 7 kilometer och på vägen fanns också Baggböle skola som hade stängts litet tidigare.
Ingen retades
– I Tervik rymdes alla klasser i samma rum, de större eleverna tog hand om de små, minns Westerlund. Vi lekte alla tillsammans och ingen retades.
– Skolan hade en lärare och en kokerska. Jag minns att vi var två på min klass, jag och en pojke.
Flytten till den större skolan i Isnäs har inte lett till några traumatiska minnen.
– Vi fick åka skolskjuts, kanske för att det fanns plats i skoltaxin. Klasserna var litet större och den familjära stämningen från Tervik saknades i Isnäs, men annars var det väl inte så mycket annorlunda.
Westerlund har senare i livet själv jobbat som klasslärare i Isnäs skola, men också i många skolor i Borgå. För några år sedan bytte hon från stora Kvarnbackens skola i Borgå till lilla Norra Paipis skola i Sibbo.
– Jag ser mest bara fördelar med små skolor. Visst är det tyngre med sammansatta klasser än med en klass där alla går på samma årskurs. Men det man ofta tar fram som en nackdel, att de små skolorna har en sämre utrustningsnivå, det beror mer på kommunen än på storleken på skolan. I Norra Paipis har vi till exempel mycket bättre utrustning för fysik och kemi än vi någonsin hade i Kvaba.
Nätverk
– I en liten skola finns det få ämneslärare. Jag är tillsammans med barnen hela dagen, jag är deras trygga punkt.
Westerlund tycker att föräldrarna ofta är mer aktiva i små skolor och att det är lättare att skapa nätverk.
– Hela byn är med i skolans vardag. Marthorna ställer till exempel upp och bakar pepparkakor med barnen i Norra Paipis.
Westerlund betonar att det finns stora skillnader mellan barnen, vissa är känsliga och reagerar starkt också på små förändringar, andra tar livet med en klackspark. Det kan synas när en liten skola dras in och man måste flyttas över till en skola som är mycket större.
– För dem som är känsliga kan det vara svårt, nästan oöverkomligt, att vänja sig vid nya kompisar i en större skola, en ny byggnad och nya sätt att fungera. Skolresorna kan bli ett stressmoment, först ska man passa tiden på morgonen och sedan se till att man stiger av på rätt plats på eftermiddagen.
– Det finns de som säger att det är svårare att hitta kompisar i en liten skola om man avviker från den gängse modellen. Men det finns många ensamma barn i stora skolor också.
Hindsby skola hade 13 elever på fyra klasser 1992 när Kristina Björkell gick i tvåan.
Hösten 1992 stängde skolan och barnen flyttades till Kyrkoby skola i Nickby.
– Vi hade fått göra åtminstone ett besök i vår nya skola innan skolan stängde, minns Björkell. Mitt minne av den dagen är att allt var så kaotiskt i Kyrkoby skola. Vi kom till en klass med 26 barn.
– Det var en stor omställning. Jag var och är rätt så utåtriktad så jag tyckte först att det var spännande, men i något skede bestämde vi Hindsbyelever oss för att allt var fel i Kyrkoby, vi arbetade upp en riktig revolutionsstämning.
– Eller kanske jag minns fel, kanske var det bara jag som reagerade så starkt. Det är svårt att sätta sina upplevelser i ett sammanhang så här länge efteråt.
Björkell minns inte att man hemma hos henne skulle ha pratat så mycket om skolstängningen. Däremot minns hon hur hon och hennes bästa vän planerade en demonstration med egna skyltar för att protestera mot stängningen.
Fick vara sig själva
När hon berättar om Hindbyskolan som hon minns den ser man framför sig bilder från Bullerbyn, eller kanske från en naturskola med Montessori eller Steiner som ledstjärna.
– Vi var mycket ute i naturen, läraren berättade sagor och vi fick fantisera fritt och vara kreativa. På rasterna kunde vi springa djupt in i skogen eller ut på åkrarna, läraren hade en liten handklocka som hon kallade på oss med, för den elektriska skolklockan hördes inte så långt.
– Alla fick vara sig själva. Jag har en bild av att det var lätt att vara annorlunda i vår skola, ingen stod ut eller blev retad, men alla hade sina egna små juttur.
Det är inte konstigt att Björkell tror att barn mår bättre i små skolor och hon vill gärna att hennes egen dotter, nu 3 år, ska få chansen att gå i en byskola.
– Men naturligtvis har läraren ett mycket stort ansvar. Vi hade världens bästa lärare i Hindsby.
– Allt man är med om sätter naturligtvis spår, men jag tycker inte att jag mådde dåligt av att byta skola. Om allt annat i ett barns liv fungerar bra tror jag inte att en skolstängning är en så svår upplevelse. Men om det också annars finns problem kan en skolstängning bli riktigt tung.
Det är nu fyra och ett halvt år sedan Svartså skola i Borgå stängde sina dörrar som kommunal grundskola. Alexander Beijar gick då i fjärde klassen.
Det var snabba ryck, vid budgetmötet i slutet av året klubbade fullmäktige igenom ett beslut om att skolan skulle stänga efter vårens avslutning.
– Allt gick så snabbt, minns Alexander. Visst hade man diskuterat skolans framtid under hela min skoltid, den var flera gånger på fallrepet. Men när det sista beslutet kom blev det bråttom.
– Jag minns att den våren nästan var den roligaste i Svartså skola. Det fanns mycket insamlade pengar som skulle göras av med. Vi åkte på många utfärder och andra roligheter.
Föräldrarna fick rätt så fria händer att själva välja ny skola för sina barn och eleverna splittrades på flera skolor.
– Rekommendationen var ändå att man skulle välja Näse skola och hela vår klass, höstens femmor, valde Näse, säger Alexander. Vi fick dessutom behålla vår klasslärare så det kändes ganska tryggt att flytta över till en ny skola, trots att den var dubbelt så stor som Svartså skola.
– Och trots att det var så bråttom med allt så hann vi ändå göra några besök i Näse under den sista våren, så vi visste vad som väntade oss.
Lättare sedd
I Svartså skola kände alla varandra och det kändes som ett stort steg att flytta över till Näse.
– Men samtidigt var det ju en bra förberedelse för följande skolbyte två år senare hit till Strömborgska skolan, och så kom man närmare stan, det kändes också bra.
– I viss mån saknar jag ännu min gamla byskola, det är en grej som jag alltid kommer att minnas.
Alexander kan se både fördelar och nackdelar med en liten skola.
– Det var besvärligt att ta sig till exempel till simhallen, vi måste alltid ta buss, och det tog en stor del av dagen. Dessutom lärde man sig inte att möta nya människor, eftersom man kände alla sedan gammalt.
– Men visst är en byskola charmig, det var nära hem och nära till naturen, vi gick ofta ut i skogen med klassen. I en liten skola blir man lättare sedd, lärarna känner alla och om någon får stå ensam kanske kökstanterna griper in och kan hjälpa och prata en stund.