Elli Saastamoinen, 6 år, kniper om pipetten i biovetenskapliga institutionens laboratorium i Vik och blandar två färgade vätskor med varandra. Precis som när man målar med vattenfärger i förskolan blir gult och blått grönt också i kliniska laboratorieförhållanden.
– Nästa höst ska jag börja skolan i Baggböle, säger hon.
Dess längre är karriären inte utstakad, och väl så. I dag planterar Elli Saastamoinen och 20-talet andra förskole- och dagisbarn frön och studerar växtsjukdomar i mikroskop med riktiga evolutionsbiologer på Helsingfors universitet.
– Barn är nyfikna av naturen och ställer ständigt frågor. Detsamma gäller forskare. Många av oss har småbarn som älskar att komma till mammas eller pappas jobb och titta på allt spännande, säger akademiforskaren och tvåbarnsföräldern Anna-Liisa Laine som hittade på konceptet efter kaffebordssnack med sitt forskningsteam.
Enligt Laine är det viktigt att barn får lära sig att de kan bli forskare, också om de är flickor, fastän de flesta professorerna är män.
Tar ni upp genusfrågan med dagisbarnen?
– Nej, men om barnen kommer ihåg det här besöket om några år kanske de minns oss som alla slags typer. Vi vill avmystifiera vetenskapen och skrota bilden av vetenskapsmannen som en skäggig gubbe lik Darwin, säger Laine som forskar i växtsjukdomar och deras orsaker.
Kristina Karlsson-Green som egentligen är postdoktorsforskare vid Lunds universitet assisterar dagens unga gästforskare i Vik med sådant som är svårt, som att hålla i en pincett eller tejpa sin namnlapp på frökrukan.
– Det är kul att barnen får se lite av vad forskning är och inse att forskare är något de själva kan bli. Anna-Liisa är en bra förebild, säger hon.
Karlsson-Green tycker att det är bra att man debatterar jämställdheten på universitet, men är inte säker på att debatten gett så mycket.
– När jag började var de flesta doktorander killar, i dag är tjejerna i majoritet. Men vi har fortfarande bara en kvinnlig professor på vår institution.
Vad beror det på?
– Det är inget som görs medvetet, men kvinnor behöver bättre meriter än män för att bedömas som likvärdiga.
Småbarnen är lyckligt omedvetna om genusdebatten. Men tror de att de kan bli forskare, och vill de alls det?
– Jag vet inte om jag kan, säger Lotta Martikainen.
– Jag är inte intresserad, men jag kan ändå, säger Samuel Sjögren.